Japp, exakt två veckor kvar. Blandade känslor över det. Livet utanför stallet känner jag definitivt att jag är redo att lämna redan nu. Jag har provat de flesta restaurangerna, gått runt i byn, ätit nästan alla rätter på hotellet, kollat på alla mina filmer och så. Jag saknar livet hemma faktiskt. Jag saknar mamma & anna att jobba med varje dag och jag saknar drias. Jag saknar vårt hem, att titta på tv på kvällen utan att behöva känna sig ensam.
Men som tur är så täcker stallbiten upp detta, jag ska definitivt inte klaga på att vara här. Men jag vet inte om jag och bettan är redo att åka härifrån redan. Det har gått så snabbt och vi har kommit så långt, men det är mycket kvar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att hålla i detta nu när jag kommer hem. Men det måste jag, annars är det definitvt inte bra för oss. Vi får inte backa nu. För så som hon går idag MÅSTE vara hennes lägsta nivå.
Men sen om man tänker på att vi har varit här i tre veckor och redan kommit såhär långt, så kanske mina känslor ändras om en eller två veckor. Då kanske jag känner mig redo.
Jag har lärt mig så otroligt mycket, men vill lära mig så otroligt mycket mer. Jag tror ALDRIG att det har hänt att jag har varit nöjd med varje dags ridning i tre veckor någoninsin förut. Eller kanske med Mersan, men aldrig med Bettan.

Men jag känner mig också otroligt taggad på att komma hem, åka ut och tävla, ta tag i Mille och Amber. Pussa på Mersan och bara utveckla och testa allt jag lärt mig här. Samtidigt som det är läskigt att jag inte kommer ha ett vakande öga på mig hela tiden.

Men om en vecka är mamma här i två dagar, så då får Hubertus lära henne allt om vad jag och bettan måste göra, så får hon skälla på mig sen!

Nu blir det lunch och så ska jag rida ikväll!
XOXO