Nu har jag tränat för Hubertus två dagar. Idag är sista dagen och jag är taggad till tusen. Bettan har varit sjukt duktig denna helg och det känns verkligen som att vi har tagit oss långt ändå. Jag har valt att rida med martingal de första passen. Hon blir ju sjukt stark, så mina små armar klarar inte riktigt av att hålla i henne annars. Men idag ska jag träna utan tror jag, om Hubertus tycker det är okej så att säga!

Första dagen tränade vi i stort sett bara på två grundsaker. Formen och min sits. Jag måste bli betydligt mer tuff mot henne, men inte på ett taskigt sätt. Jag ska säga till henne, såhär gör vi och så ska hon göra det. Gör hon inte det, då blir jag lite tuff och så fort hon blir mjuk så MÅSTE jag bli mjuk men inte sluta rida för det! Låter ju ganska larvigt och självklart när man hör det såhär. Men det är inte lätt, för hade det varit det så hade alla varit stjärnor redan nu.
Sen måste jag tänka på att ha min hand längre ner. Framförallt när vi nu jobbar på att få ner henne i formen. Aldrig blir det riktigt bra! Nej men min hand har ju förbättrats sjukt mycket sen sist, så nu är det bara käma på igen. Bettan blev fin i slutet, men jag fick ingen wow känsla..

Igår började jag framridningen där vi slutade, hon kändes faktiskt riktigt fin. Trots att hon hade träningsverk.. När vi väl började red vi bara hörnpasseringar. Haha, visst låter det inspirerande! Nej men han hade lagt två bommar i hörnen, så man var tvungen att verkligen rida genom dom. Skitbra övning och hon blev både taggad och loss av denna övning. Galoppfattningarna blev riktigt bra i slutet och traven blev mycket mer taktmässig! Jag fick gå på henne riktigt ordentligt idag, så hon behövde arbeta med bakbenen. Det tyckte hon var jobbigt, men som sagt. Det säger sig självt, börjar man jobba ordentligt med bakbenen så blir det inte annat än bra! Så en glad Sara åkte därifrån igår.

Nu är kaffet klart, så jag ska dra i mig det och sen springa ut till stallet.
XOXO