Trettio dagars listan
Dag 03 - Mitt älsklingsdjur
Finns det mycket att säga egentligen. Jag tror att alla som har klickat sig in på bloggen förstår att hästarna är mitt favoritdjur. Jag tycker inte bara om dom, jag avgudar dom. Det är nog det vackraste som finns. Marsella är mitt absoluta älsklingsdjur. Henne har jag absolut närmst om hjärtat av alla. Hon är min bästis. Vissa skulle nog säga att jag är larvig nu, att man inte kan vara kompis med ett djur.
Men sanningen är den att det kan man. Har man umgåtts tillsammans minst fem dagar i veckan och oftast mer i snart 9 år, då känner man varandra. Jag behöver bara kika till på Mersan för att veta vilken humör hon är på. Om hon bara låtsas vara lite småtjurig för att hon ska få mat, eller om hon är riktigt förbannad på riktigt.
Marsella kan nog vara elak, men hon har aldrig varit elak mot mig. Självklart kan hon sura lite när man borstar under magen, retar henne utanför boxen och när man spänner sadelgjorden. Men hon har aldrig varit elak mot mig. Det ger mig en varm känsla i magen.
Jag och Marsella har lärt varandra allt vi kan, vi vet precis vilka knappar man ska trycka på. Det blir så lätt att rida Marsella jämfört med alla andra hästar. Vi bara klickar så bra. Men jag lovar att Mersan vet hur hon ska göra för att smita undan lite med mig. Men ändå jobbar hon på som aldrig förr när jag rider. Hon tycker det är så roligt och verkar alltid så glad. Det finns lixom hur mycket energi som helst just då. Sen när man släpper tyglarna så går det i slowmotion igen. Men när man kortar tyglarna går hon på tårna. Älskade fina Mersan.
Det finns nog ingen som kan förstå vad jag känner för Mersan. Nu är tårarna nära, bara när jag berättar om henne. Hon har den största platsen i mitt hjärta, det har hon alltid haft. Jag tycker om min ponny så ofantligt mycket! Jag vill henne bara gott. Att ha fått utvecklas tillsammans med denna prinsessa har varit ett nöje. Självklart finns det alltid blod, svett och tårar. Men ur det har det alltid kommit guld. Det finns ingen som förstår hur stark min kärlek är till henne, hur rädd jag var när hon var nära att dö, hur glad jag var när hon kom hem från strömsholm eller hur stolt jag var på vår sista tävling. Det är bara Mersan som förstår. Och jag vet att mersan förstår vad jag känner för henne. För vi har någonting speciellt, som ingen annan har.
XOXO
Finns det mycket att säga egentligen. Jag tror att alla som har klickat sig in på bloggen förstår att hästarna är mitt favoritdjur. Jag tycker inte bara om dom, jag avgudar dom. Det är nog det vackraste som finns. Marsella är mitt absoluta älsklingsdjur. Henne har jag absolut närmst om hjärtat av alla. Hon är min bästis. Vissa skulle nog säga att jag är larvig nu, att man inte kan vara kompis med ett djur.
Men sanningen är den att det kan man. Har man umgåtts tillsammans minst fem dagar i veckan och oftast mer i snart 9 år, då känner man varandra. Jag behöver bara kika till på Mersan för att veta vilken humör hon är på. Om hon bara låtsas vara lite småtjurig för att hon ska få mat, eller om hon är riktigt förbannad på riktigt.
Marsella kan nog vara elak, men hon har aldrig varit elak mot mig. Självklart kan hon sura lite när man borstar under magen, retar henne utanför boxen och när man spänner sadelgjorden. Men hon har aldrig varit elak mot mig. Det ger mig en varm känsla i magen.
Jag och Marsella har lärt varandra allt vi kan, vi vet precis vilka knappar man ska trycka på. Det blir så lätt att rida Marsella jämfört med alla andra hästar. Vi bara klickar så bra. Men jag lovar att Mersan vet hur hon ska göra för att smita undan lite med mig. Men ändå jobbar hon på som aldrig förr när jag rider. Hon tycker det är så roligt och verkar alltid så glad. Det finns lixom hur mycket energi som helst just då. Sen när man släpper tyglarna så går det i slowmotion igen. Men när man kortar tyglarna går hon på tårna. Älskade fina Mersan.
Det finns nog ingen som kan förstå vad jag känner för Mersan. Nu är tårarna nära, bara när jag berättar om henne. Hon har den största platsen i mitt hjärta, det har hon alltid haft. Jag tycker om min ponny så ofantligt mycket! Jag vill henne bara gott. Att ha fått utvecklas tillsammans med denna prinsessa har varit ett nöje. Självklart finns det alltid blod, svett och tårar. Men ur det har det alltid kommit guld. Det finns ingen som förstår hur stark min kärlek är till henne, hur rädd jag var när hon var nära att dö, hur glad jag var när hon kom hem från strömsholm eller hur stolt jag var på vår sista tävling. Det är bara Mersan som förstår. Och jag vet att mersan förstår vad jag känner för henne. För vi har någonting speciellt, som ingen annan har.
XOXO
Kommentarer
Trackback
