Nu är jag helt slut i benen, eller snarare i hela kroppen. Men varje gång jag tänker på en söt liten prick så börjar det bubbla och pirra i min mage. Jag är så himla kär! Och man hatar ju verkligen att vara utan den man är kär i, men det är ju faktiskt så det ska vara. Jag längtar så fruktansvärt mycket tills han kommer hem och ska överraska honom med tusen miljarder saker, det är en sak som är säker. Det verkar som att han också har fått lite samma sjukdom som jag, haha det är värdelöst att sakna någon såhär mycket faktiskt. Men jag tittar på månen och vet att han tittar tillbaka, det gör min alldeles varm inuti. Men nu ska jag sova, ska vara i stallet klockan sex imorgon bitti. Det är ju tävling på bästa mersan!
Jag ska iaf pussas lite med min andreas i drömmarna!
XOXO