En vecka har gått. På sätt och vis känns det som att det har gått jättefort, men på andra sätt har det gått jättesakta och jag gillar inte när det går jättesakta. Alla tycker kanske att jag tjatar om det här lite mycket och att jag är fett överdriven, men alltså det är så fruktansvärt lång tid och jag börjar känna mig riktigt ensam nu. Det är så himla jobbigt, jag har hört andreas röst en gång på en vecka. Förstår ni, hur lite det är. Två av tiotusenåttio minuter har jag hört hans röst. Allting känns så avlägset. Det känns lite som att jag vill somna och vakna samma daghan kommer hem. Ja, jag klarar mig utan honom, men såhär länge är inte okej. Varje sekund tänker jag på honom, det är inte roligt längre. Snälla kan inte någon bara göra så att han kommer hem nu!
Den här låten påminner om oss innan det blev så bra som det är nu. Men jag blir fortfarande svag i knäna varjde gång jag ser in i min prins fina ögon. Gud vad jag saknar att bara få göra det, känna mig som en prinsessa igen.