För ett tag sen kom det in en kvinna på vår tomt och verkade jättekonstig. Hon var helt chockad, kunde inte prata ordentligt och hela hon skakade. Och där låg jag och solade med nerdragna bh-band och allt. Tillslut får hon ur sig att det har varit en olycka precis utanför oss och att de har lyckats köra över en liten hund med motorcykel. Gud vad jag blev chokad. Sen kom killen som ägde hunden in med den också och jag tyckte så synd om honom. Ringde till pappa så att han kunde skjutsa in dom till nynäs.
Mamma ringde och sa att dom var påväg med en liten hund som bara var sex månader. Och veterinären sa att det antagligen inte fanns något att göra. Hur sorgligt är det inte att han satt och väntade på bussen och sen helt plötsligt kan hans hund dö vilken sekund som helst. Ååh, vad jag tycker synd om honom!

Sen är det en lite sorglig dag idag, det är fyra månader sen idag. Fyra månader har gått fort, fram till dom senaste veckorna. Har tänkt på vad som hänt varje dag. Det är så oförståligt, fyra hela månader sen. Det går inte ens att röra vid, det finns inget som kan förklara vad som alltid kommer att finnas med oss. Det är obeskrivligt sorgligt.
Jag själv kan inte ens ta på vad det är jag känner, det är bara tomt.
XOXO