Det känns som att det enda jag kan säga är bajs, det är lixom det enda ordet som verkligen beskriver hur jag känner! Det gick tydligen åt helvete hos veterinären, Bettan har bihålsinfammation och kommer att opereras den 6 Maj, jag ser verkligen inte fram emot det! Sedan kommer vi att få åka in till stav varannan vecka och byta en liten plugg i munnen, där det har suttit en tand som de antagligen kommer att dra ut. Det absolut värsta med dethär är att rehabiliteringstiden kan bli väldigt lång! Har vi otur kan det gå uppemot fem månader innan hon blir helt bra.. Det känns inte direkt roligt och det blir inte bättre heller när det inte ens är säkert att det blir bra. Då ska man gå och oroa sig för det i typ hundra år och blir det inte bra är det antagligen att säga tack och hej till allt. Jag känner mig inte direkt taggad på att få se vad som händer, det är bara riktigt bajs och man är typ ledsen hela tiden. Det går typ inte en sekund utan att jag tänker på hur det skulle vara om vi inte kunde bota henne och hur livet skulle bli utan henne. Det är en rädsla jag kommer att bära på väldigt länge nu. Jag vill inte det, jag vill inte vara med längre!